Tankar ut ett perspektiv..
”Ibland undrar jag hur man får sin lott i livet. Är det karma? Högre makter? Ödet? Om man ändå hade svaret på den frågan.. Mestadels av min tid så önskar jag att jag var äldre. Eller rättare sagt att jag kunde vakna upp imorgon och vara 5 år äldre och ha en färdig utbildning, ett jobb som jag älskar och säkerhet. Det är säkerheten som jag slåss och rycker och drar i för att få men lyckas aldrig ända till sluttampen.
Det sägs vara den här åldern som ska vara den tiden man ska leva. Eller kanske var det leva ut. Resa, festa, umgås med vänner, vara fri innan man flyger ut ur boet. Men om man aldrig fick göra det man skulle göra när man var 16. Utan var fullvuxen vid 17 och nu när man sitter som 19 åring så undrar man när man ska klättra upp i karriären och bilda familj… Är det inte nu som man ska ha tryggheten av familjen att falla tillbaka på. Jag menar, mina föräldrar är ju fortfarande underhållsskyldiga tills jag fyller 20.. och sist jag kollade så var det 10 månader dit.. Och här sitter man så liten egentligen men ändå så stor.
Jag undrar också varför jag fick de föräldrarna som jag har. Slump? Ödet? Och så är vi tillbaka på det spåret igen… Men jag kan inte rå för att drömma mig bort till ett liv där det var lite lättare. Nu snackar jag inte om få-allt-man-pekar-på-kulturen, utan ett liv utan sjukdommar som sitter som en stor bromskloss mellan mor och dotter och hindrar en att ha den där underbara mor-och-dotter-relationen. Har jag någonsin haft de? Jag drömmer om ett liv där föräldrarna är nära och sätter sina barn i allra första prioritet i livet. Men det verkar stanna där, en dröm, som aldrig kommer bli sann.
Jag har också tänk, ännu mer… Hur ska jag kunna lita på det motsatta könet och lita på att en person kan älska mig när jag inte har någon erfarenhet av kärlek från min pappa. Hur ska jag berätta för mina barn att de inte kan träffa sin riktiga morfar för han har inte tid, eller viljan, att vara del i våra liv. Jag tror inte föräldrar förstår hur mycket en enda situation kan åstadkomma i ett barns minne, lynne och liv.
Jag är inte bitter, inte alls. Skada? Ja mycket möjligt. Vad gör jag åt år av emotionell skada när ingen utav mina situationer har förbättras? Och vem ska jag klandra för det? Ska jag klandra någon? Jag vet åtminstone att jag klandrar min pappa för att inte åtminstone förklarar varför hand väljer hans sambo och henne barn framför sina egna. Med en förklaring så kanske det hade varit lättare att förstå? Eller bara lättare att gå vidare!
Ja att avsluta ett kapitel och gå vidare. Fast det hade nog inte varit lösningen på någonting. För jag hade nog känns mig minst lika ensam som jag gör nu…”
Karin Flodman, 14/7 -10
