A Diamond in the Rough

”Just nu så undrar jag, när ska dvalan försvinna? Den dimma som legat över mig i 2 h och jag vet inte ens hur tiden har kunnat smita förbi mig. Jag har alltid varit medveten, men nu undrar jag om jag ens är de.

Jag har aldrig haft det svårt att klistra på ett leende och sikta framåt men nu vågar jag inte gå utanför min bubbla för luften slås ut mina lungor och jag är blottad, sårad och det är inget sätt jag är van att handskas med på mitt yttre. I mitt inre slits monstret i sin sorg och vrede, men alltid har jag gått med ett leende på läpparna, oftast iaf…

En väldigt nära vän till mig påminde mig om hur stark jag alltid varit och är, och hur otroligt jobbigt det kan vara. Jag kan inte göra någonting annat än att hålla med! Men det var att förgöra eller förgöras. Jag fick lära mig i väldigt tidig ålder att man inte får någonting gratis. Jag fick kämpa för att få uppmärksamhet av min omgivning och det resulterade ofta i den uppmärksamheten som ett problembarn. Jag var jobbig, det var något fel på mig och vad de kämpade för att rätta till denna lilla varelse. Ju mer de försökte, ju mer stretade jag emot och ju mer problem blev jag.

Jag satt djupt i mina tankar här om dagen och jag försökte leta i mitt minne när jag var riktigt lycklig. Innan det svarta hålet av ensamhet hade slagits in i mitt bröst. Jag fick leta länge, tränga mig förbi mina svarta demoner till minne, längre och längre in i minnet. Jag minns idag, den semestern vi hade tillsammans när jag var 6 år. Vi sov i husvagn, mamma, pappa, syster och jag. Jag var snäll. Jag minns att det var en otroligt varm sommar och vi var på någon slags hästevent. Det var innan sjukdomen, skriken, slagen och ensamheten. Jag var 6 då livet var som bäst senast…

Man kan tänka att jag borde vara lyckligt lottad att jag få bo i Stockholm. Alla påtvingar att det måste vara så skönt att bo själv. Jag hade samma tankar när jag var 16 och flyttade bort. Min första prioritet var att komma bort! Instinkten säger åt en att fly och det var det jag gjorde. Men fortfarande satt sorgen, minnena och livet jag levde kvar i väggarna i mitt rum.

Det är nu i livet som min vilja och styrka testas och jag har också fått lära mig att det jag har att falla tillbaka på finns inte hos min familj, den finns här precis där jag är. –Det löser sig- och det tvivlar jag inte på, men det är stressen att inte veta, stressen att känna sig som en börda för sin omgivning som tär på mig och som gräver det svarta hålet i bröstet djupare. När jag hamnar på fötter igen kanske det stannar upp. Och kanske får jag chansen att läka… ”

Karin Flodman, 14/7 -10

”Ibland undrar jag hur man får sin lott i livet. Är det karma? Högre makter? Ödet?  Om man ändå hade svaret på den frågan.. Mestadels av min tid så önskar jag att jag var äldre. Eller rättare sagt att jag kunde vakna upp imorgon och vara 5 år äldre och ha en färdig utbildning, ett jobb som jag älskar och säkerhet. Det är säkerheten som jag slåss och rycker och drar i för att få men lyckas aldrig ända till sluttampen.

Det sägs vara den här åldern som ska vara den tiden man ska leva. Eller kanske var det leva ut. Resa, festa, umgås med vänner, vara fri innan man flyger ut ur boet. Men om man aldrig fick göra det man skulle göra när man var 16. Utan var fullvuxen vid 17 och nu när man sitter som 19 åring så undrar man när man ska klättra upp i karriären och bilda familj… Är det inte nu som man ska ha tryggheten av familjen att falla tillbaka på. Jag menar, mina föräldrar är ju fortfarande underhållsskyldiga tills jag fyller 20.. och sist jag kollade så var det 10 månader dit.. Och här sitter man så liten egentligen men ändå så stor.

Jag undrar också varför jag fick de föräldrarna som jag har. Slump? Ödet? Och så är vi tillbaka på det spåret igen… Men jag kan inte rå för att drömma mig bort till ett liv där det var lite lättare. Nu snackar jag inte om få-allt-man-pekar-på-kulturen, utan ett liv utan sjukdommar som sitter som en stor bromskloss mellan mor och dotter och hindrar en att ha den där underbara mor-och-dotter-relationen. Har jag någonsin haft de? Jag drömmer om ett liv där föräldrarna är nära och sätter sina barn i allra första prioritet i livet. Men det verkar stanna där, en dröm, som aldrig kommer bli sann.

Jag har också tänk, ännu mer… Hur ska jag kunna lita på det motsatta könet och lita på att en person kan älska mig när jag inte har någon erfarenhet av kärlek från min pappa. Hur ska jag berätta för mina barn att de inte kan träffa sin riktiga morfar för han har inte tid, eller viljan, att vara del i våra liv. Jag tror inte föräldrar förstår hur mycket en enda situation kan åstadkomma i ett barns minne, lynne och liv.

Jag är inte bitter, inte alls. Skada? Ja mycket möjligt. Vad gör jag åt år av emotionell skada när ingen utav mina situationer har förbättras? Och vem ska jag klandra för det? Ska jag klandra någon? Jag vet åtminstone att jag klandrar min pappa för att inte åtminstone förklarar varför hand väljer hans sambo och henne barn framför sina egna. Med en förklaring så kanske det hade varit lättare att förstå? Eller bara lättare att gå vidare!

Ja att avsluta ett kapitel och gå vidare. Fast det hade nog inte varit lösningen på någonting. För jag hade nog känns mig minst lika ensam som jag gör nu…”

Karin Flodman, 14/7 -10