A Diamond in the Rough

”Just nu så undrar jag, när ska dvalan försvinna? Den dimma som legat över mig i 2 h och jag vet inte ens hur tiden har kunnat smita förbi mig. Jag har alltid varit medveten, men nu undrar jag om jag ens är de.

Jag har aldrig haft det svårt att klistra på ett leende och sikta framåt men nu vågar jag inte gå utanför min bubbla för luften slås ut mina lungor och jag är blottad, sårad och det är inget sätt jag är van att handskas med på mitt yttre. I mitt inre slits monstret i sin sorg och vrede, men alltid har jag gått med ett leende på läpparna, oftast iaf…

En väldigt nära vän till mig påminde mig om hur stark jag alltid varit och är, och hur otroligt jobbigt det kan vara. Jag kan inte göra någonting annat än att hålla med! Men det var att förgöra eller förgöras. Jag fick lära mig i väldigt tidig ålder att man inte får någonting gratis. Jag fick kämpa för att få uppmärksamhet av min omgivning och det resulterade ofta i den uppmärksamheten som ett problembarn. Jag var jobbig, det var något fel på mig och vad de kämpade för att rätta till denna lilla varelse. Ju mer de försökte, ju mer stretade jag emot och ju mer problem blev jag.

Jag satt djupt i mina tankar här om dagen och jag försökte leta i mitt minne när jag var riktigt lycklig. Innan det svarta hålet av ensamhet hade slagits in i mitt bröst. Jag fick leta länge, tränga mig förbi mina svarta demoner till minne, längre och längre in i minnet. Jag minns idag, den semestern vi hade tillsammans när jag var 6 år. Vi sov i husvagn, mamma, pappa, syster och jag. Jag var snäll. Jag minns att det var en otroligt varm sommar och vi var på någon slags hästevent. Det var innan sjukdomen, skriken, slagen och ensamheten. Jag var 6 då livet var som bäst senast…

Man kan tänka att jag borde vara lyckligt lottad att jag få bo i Stockholm. Alla påtvingar att det måste vara så skönt att bo själv. Jag hade samma tankar när jag var 16 och flyttade bort. Min första prioritet var att komma bort! Instinkten säger åt en att fly och det var det jag gjorde. Men fortfarande satt sorgen, minnena och livet jag levde kvar i väggarna i mitt rum.

Det är nu i livet som min vilja och styrka testas och jag har också fått lära mig att det jag har att falla tillbaka på finns inte hos min familj, den finns här precis där jag är. –Det löser sig- och det tvivlar jag inte på, men det är stressen att inte veta, stressen att känna sig som en börda för sin omgivning som tär på mig och som gräver det svarta hålet i bröstet djupare. När jag hamnar på fötter igen kanske det stannar upp. Och kanske får jag chansen att läka… ”

Karin Flodman, 14/7 -10