A Diamond in the Rough

Gnagande stress... Det är måndag och jag ska jobba om några timmar.. Har legat och vändigt och vridigt på mig och försökt att komma på en ursäkt till varför jag inte kan gå till jobbet imorgon, och om det är försent att sjukanmäla mig nu. Jag tänker på om jag ska säga sanningen, om jag är så tvungen till, om Erika vill att jag skriver på avtalet som jag har burit med mig i min väska i en vecka, säkert mer, nu. Ska jag berätta för henne att det här var lixom inte det jag gick med på och att jag har ångest varje dag, och natt, när jag ska jobba. Att man får skit från alla håll och man blir rånad på sin lunch och därmed framkallar värre magkatarr och ännu mer stress.

Men att säga det till Erika är likmed som att säga upp sig... Jag kan ju erbjuda mig att jobba kvar till de hittar någon annan eller månaden ut, det är ju inte så långt kvar.... Och får jag inget bra erbjudande av Lotta så flyttar jag till Kga. Är det så det ska bli? För lägger jag fram korten för Erika och jag bara blir erbjuden samma gamla skit på Kafé Voltaire som innan då kan jag ju bara packa och tacka för mig.

Men jag känner faktiskt att jag får chansa.. Det får bära eller brista.. Skulle jag flytta till Kga så är det meninge, det är min tid där jag kan återhämta mig. Känna att jag faktiskt lever ett liv och inte bara jobbar helvete för att kunna bo.. Det är inte värt de!

Ja denna stress... Och jag tänker fortfarande på en ursäkt till att inte gå till jobbet imorgon... Illamåendet slår en i ansiktet så fort man kliver in... Jag vill inte...