Ur tankarnas perspektiv.
Verkar inte bli ett inlägg utan djupa tankar och elände, hehe :) but here we go.
"Jag ligger iaf och tänker på mitt liv.. Hur det ser ut.. Vad jag vill föra det och hur. Jag tänker på min pappa. Jag är inte ledsen när jag tänker på honom, jag är inte arg. Jag är glad för honom att han mår bra. Jag håller inte med honom och jag delar inte hans värderingar. Jag har svårt att förstå egentligen.
Jag har gått igenom så många stadier med känslor gällande min far. Jag har gått igenom dem ensam om och om igen och nu, tyvär, känner jag ingenting mer. Jag kan inte säga att jag saknar honom för han är för mig idag, en okänd människa. Jag kan inte säga att jag är arg på honom längre för jag har come to peace med hand val. Jag orkar inte längra känna av den smärta han orsakat mig då det inte gör någon nytta för mig. Jag gråter inte längre över att han är borta. Han kommer alltid finnas där, jag är ju trotts allt hälften av honom. Jag bara vet att när jag får barn, ska jag kämpa för deras rätt att ha närvarande föräldrar! Jag ska alltid sätta mina barn i första hand! Även om vägen dit är tuff och man känner sig ensam, så har man alltid sina barn. Så man kan säga att jag har lärt mig från hans misstag.
Nu säger inte jag att allt är hans fel! Jag vet nu att jag var inte lätthanterlig.. Men till mitt försvar, jag var bara ett barn. Som hade en riktigt tuff uppväxt där jag kände mig oälskad och oönskad och det gjorde mig arg och ledsen - där av agerade utåt. Jag ber om ursäkt till min pappa för att jag orsakade problem och bråk, med jag var bara ett försvarslöst barn.
Jag har kanske mig själv att skylla från distansen till mina nära och kära.. Jag var den som ville bort, bryta mig fri. Jag ville ingenting mer än att flytta bort, långt bort, och känna mig anonym! Det är läskigt att man kan känna sig så ensam när man alltid är omgiven av folk. Ingen som man riktigt släpper in på livet och riktigt litar på för man är skadad av sitt förflutna.. Vad enkelt det hade varit om man bara kunde släppa sitt förflutna som en heliumballong och sen gå vidare. Skriva ny historia på ett blankt papper. Men min ballong lyfter aldrig, den studsar rakt tillbaka i backen där jag aldrig blir av med den.
Känn inte att ni ska vara ledsna för mig, det är inte jag. Jag är nyfiken av vad som väntar framför mig. Dock kan jag inte låta bli att glimta tillbaka, på min gamla ballong..."
/Karin
"Jag ligger iaf och tänker på mitt liv.. Hur det ser ut.. Vad jag vill föra det och hur. Jag tänker på min pappa. Jag är inte ledsen när jag tänker på honom, jag är inte arg. Jag är glad för honom att han mår bra. Jag håller inte med honom och jag delar inte hans värderingar. Jag har svårt att förstå egentligen.
Jag har gått igenom så många stadier med känslor gällande min far. Jag har gått igenom dem ensam om och om igen och nu, tyvär, känner jag ingenting mer. Jag kan inte säga att jag saknar honom för han är för mig idag, en okänd människa. Jag kan inte säga att jag är arg på honom längre för jag har come to peace med hand val. Jag orkar inte längra känna av den smärta han orsakat mig då det inte gör någon nytta för mig. Jag gråter inte längre över att han är borta. Han kommer alltid finnas där, jag är ju trotts allt hälften av honom. Jag bara vet att när jag får barn, ska jag kämpa för deras rätt att ha närvarande föräldrar! Jag ska alltid sätta mina barn i första hand! Även om vägen dit är tuff och man känner sig ensam, så har man alltid sina barn. Så man kan säga att jag har lärt mig från hans misstag.
Nu säger inte jag att allt är hans fel! Jag vet nu att jag var inte lätthanterlig.. Men till mitt försvar, jag var bara ett barn. Som hade en riktigt tuff uppväxt där jag kände mig oälskad och oönskad och det gjorde mig arg och ledsen - där av agerade utåt. Jag ber om ursäkt till min pappa för att jag orsakade problem och bråk, med jag var bara ett försvarslöst barn.
Jag har kanske mig själv att skylla från distansen till mina nära och kära.. Jag var den som ville bort, bryta mig fri. Jag ville ingenting mer än att flytta bort, långt bort, och känna mig anonym! Det är läskigt att man kan känna sig så ensam när man alltid är omgiven av folk. Ingen som man riktigt släpper in på livet och riktigt litar på för man är skadad av sitt förflutna.. Vad enkelt det hade varit om man bara kunde släppa sitt förflutna som en heliumballong och sen gå vidare. Skriva ny historia på ett blankt papper. Men min ballong lyfter aldrig, den studsar rakt tillbaka i backen där jag aldrig blir av med den.
Känn inte att ni ska vara ledsna för mig, det är inte jag. Jag är nyfiken av vad som väntar framför mig. Dock kan jag inte låta bli att glimta tillbaka, på min gamla ballong..."
/Karin
Kommentarer
Trackback
